Blandade band: Gästinlägg från en klon.

Jaha, du har haft en period i livet då du lyssnat på black metal!
Det är sensommar 2003, jag har varit singel sedan Arvikafestivalen samma år och har nu börjat dejta en ny kille. Vi promenerar på cykelvägen mellan Bergviken och Porsön. Någonstans mellan det att han försöker förklara att han vill fortsätta träffas trots att vi bor i städer 55 mil ifrån varandra och att han aldrig kommer att sluta älska sitt ex så kommer det fram att han har ett lite stökigt förflutet samt att han under den tiden lyssnade mycket på black metal. Jag ler lite inombords över den informationen jag nyss fått. Inte för att det är så roligt att den man dejtar älskar sitt ex men nog är det ett konstigt sammanträffande att även denne man tycker om black metal! Det är kanske inte den vanligaste genren av musik och ingenting i hans klädstil avslöjar detta.

När jag gick på högstadiet och gymnasiet var det helt andra egenskaper som fångade min uppmärksamhet. Eller, egenskaper är nog fel ordval. Sanningen är att om du var man, rödlätt, lång och lite lätt vindögd var jag såld. Visst, nog är detta en grov generalisering, det var många undantag som bekräftade regeln. Jag blev, som så många andra tonåringar, kär i en ny kille varannan vecka som jag trånade efter i skolkorridorerna och på rasterna.
Gymnasietiden tog mig från manchesterbyxornas förlovade land till kjolarna. Jag bytte de stora tröjorna och bylsiga koftorna mot tighta t-shirts med häftiga tryck såsom ”Die sexist shit” (från tidningen Bang) och ”I’m so fucking alternative” (från tidningen Darling). Musiken var pop. Åh, denna fantastiska genre där det sjöngs om hjärta och smärta i dur.

Efter en del övertalning fick jag med mig min älskade tvillingsyster och en av mina absolut bästa vänner till Emmabodafestivalen, indiepopens Mecka! Det här var sommaren det året vi skulle fylla 20. Jag blev förälskad i allt under den resan. Förälskad i att köra bil mellan Luleå och Småland, förälskad i att träffa nya människor i tältet bredvid, förälskad i all den musik jag inte hört (det här utspelade sig på den tiden då man inte kunde gratislyssna på spotify), förälskad i alla vackra pop-pojkar.

Sommaren tog slut, hösten kom och efter jul så flyttade jag till London. Vistelsen sträckte sig dock endast över några ynka 5 månader men jag kom tillbaka till Sverige lagom i tid för att åka till Arvikafestivalen tillsammans med mina systrar. Jag älskade fortfarande indiepopen av hela mitt hjärta men de senaste 3 åren hade även annan musik smygit in i min skivsamling. Jag hade hamnat i klorna på synthpopen! Inte bara synthpop förresten, jag var inte så lite nöjd över att mitt mobilnummer började med 242 (dvs efter de inledande siffrorna med 070). Det här var sommaren det året som jag skulle fylla 21.

Arvikafestivalen var mitt allt. Jag hade hittat hem! Ingenstans i Luleå kunde man dansa till sådan musik! Det var dock mer än musiken som lockade på festivalen. Synthkillarna! Det var framför allt en som drog till sig min uppmärksamhet. Han var lång, smal, lätt rödhårig och lite vindögd. Vi träffades under en spelning med sisters of mercy och hängde lite med varandra av och till under den kvällen. Kvällen efter blev han min pojkvän.

Det var nu den nya trenden startade. Synthkillen från Arvikafestivalen var nämligen inte från Sverige utan bodde i det natursköna landet väster om Sverige. Första gången jag var där och hälsade på möttes jag av en skivsamling som inte bara innehöll Laibach, D.A.F, trauminsel Hawaii och Bach utan även Mayhem, Burzum och Emperor. Den här musiken var ny för mig. Nej, visst, man hade läst mycket om black metal i tidningarna och sett några långhåriga, svartklädda killar i skolan men jag hade aldrig lyssnat på det själv. Det här var musik som inte grep tag i mig men som skulle bli min ständiga följeslagare i mitt framtida dejtingliv.

Estetiken lockade mig inte, sättet de sjöng på gav mig ingen tillfredsställelse och jag kunde inte hitta melodier i det jag hörde. Va fan O, det här är ju inte bra! Men, som den snälla flickvän man ändå var följde jag lydigt med på spelning efter spelning och tittade på magra, corpspaintade män.

Den Norska kärleken tog slut där den började och det var sommaren det året som jag skulle fylla 23.

Jag blev aldrig ihop med mannen som inte kommit över sitt ex, ej heller med den killen som såg ut som en vanlig Rockabillykille men som hade djupa ärr på armarna och åkte 90 mil för att repa med sitt black metal band.

Jag blev däremot ihop med killen som såg ut som en vanlig rejvare men som visade sig vara en ovanlig Krishnatillbedjande elektrosnubbe som tidigare i livet snöat in på black metal och som själv hade ett humoristiskt black metal projekt. Det här var hösten då jag fyllt 23. Det är nu många år sedan vi senast sågs.

Det som står här är skrivet sommaren det året då jag ska fylla 31. Kärlek och musik är för mig hoptvinnade som en DNA-sträng och black metal är det retrovirus som tagit sig in i detta DNA. Vi lever i symbios jag och black metal musiken. Den skadar inte mig och jag fortsätter att träffa folk som på ett eller annat sätt kan sammankopplas till den musiken.

Mitt musikintresse från den senare halvan av mitt liv skall här presenteras med hjälp av 24 låtar. Första låten på A-sidan representerar det jag älskade att lyssna på när jag var 16 och precis börjat gymnasiet. Sista låten på B-sidan är vad jag lyssnar på nu. Frågan är bara. Varför har black metal valt denna pop-tjej?

A
1. Happiness is a warm gun – the Beatles

2. Creep – Radiohead

3. Is she weird – Pixies

4. I want the one I can’t have – the Smiths

5. Drifter – Yvonne

6. To hell with music (it makes no sense) - Fidget

7. Let’s dance – Superheroes

8. My cruel joke – Soulwax

9. Life on Mars? – David Bowie

10. Blue Monday – New order

11. Every you every me – Placebo

12. New York city cops – the Strokes